det är något "fel" på mig, det vet jag ju redan. inte fel fel utan "fel",
som ingen kunnat undgå så mår jag inte prima ballerina och har inte gjort på ett tag.
men nu är det något annat "fel" också, något fysiskt, som defintivt har något att göra med
det psykiska. men det finns liksom inga svar på vad det egentligen är. 14 prover har fortfarande
inte kunnat svara på vad det beror på.
men egentligen är det inte så konstigt...
Att ta hand om sig själv, sin kropp och sin knopp är det viktigaste vi kan göra mot oss själva.
och ändå är det så lätt att glömma, inte vilja, inte kunna - när man är där jag varit och är.
vissa dagar är jag bitter, arg, ledsen över att jag liksom inte kommer någonstans.
att jag har fastnat, att jag inte tar examen ( som alla mina f.d. klasskamrater gör i januari 2013 ),
att jag inte kan träna ( så som andra kan ), att jag inte kan äta ( som alla andra ), att jag inte
kan göra vissa aktiviteter och saker som andra kan..
men samtidigt så är jag fullt medveten att det liksom inte går just nu,
just just just nu. bonkar in i mitt huvud att jag visst kan träna - när min kropp mår bättre,
att jag visst kommer kunna äta allt jag vill äta utan att min kropp och knopp tar stryk, att jag visst kan ha en socionomexamen - någongång i framtiden då jag är tillräckligt stark och mogen för det. Aktiviteterna och sakerna som jag kanske inte just nu fixar - kommer jag stegvis kunna utföra och njuta fullt ut - utav.
att leva för dagen , har liksom aldrig varit min grej.
att göra någonting "lagom" , har liksom aldrig existerat.
jag demostrerar - balans.... - och försöker efterleva det - hela tiden. ( men det är så jääävla svårt. )
jag är inte balans - jag är allt eller inget. (eller har...eller vill ändra på... eller ja.. )
lagom lagom lagom. balans balans balans.
nåja!
att räffsla löv med morsan, kan också va terpai !
som ingen kunnat undgå så mår jag inte prima ballerina och har inte gjort på ett tag.
men nu är det något annat "fel" också, något fysiskt, som defintivt har något att göra med
det psykiska. men det finns liksom inga svar på vad det egentligen är. 14 prover har fortfarande
inte kunnat svara på vad det beror på.
men egentligen är det inte så konstigt...
Att ta hand om sig själv, sin kropp och sin knopp är det viktigaste vi kan göra mot oss själva.
och ändå är det så lätt att glömma, inte vilja, inte kunna - när man är där jag varit och är.
vissa dagar är jag bitter, arg, ledsen över att jag liksom inte kommer någonstans.
att jag har fastnat, att jag inte tar examen ( som alla mina f.d. klasskamrater gör i januari 2013 ),
att jag inte kan träna ( så som andra kan ), att jag inte kan äta ( som alla andra ), att jag inte
kan göra vissa aktiviteter och saker som andra kan..
men samtidigt så är jag fullt medveten att det liksom inte går just nu,
just just just nu. bonkar in i mitt huvud att jag visst kan träna - när min kropp mår bättre,
att jag visst kommer kunna äta allt jag vill äta utan att min kropp och knopp tar stryk, att jag visst kan ha en socionomexamen - någongång i framtiden då jag är tillräckligt stark och mogen för det. Aktiviteterna och sakerna som jag kanske inte just nu fixar - kommer jag stegvis kunna utföra och njuta fullt ut - utav.
att leva för dagen , har liksom aldrig varit min grej.
att göra någonting "lagom" , har liksom aldrig existerat.
jag demostrerar - balans.... - och försöker efterleva det - hela tiden. ( men det är så jääävla svårt. )
jag är inte balans - jag är allt eller inget. (eller har...eller vill ändra på... eller ja.. )
lagom lagom lagom. balans balans balans.
nåja!
att räffsla löv med morsan, kan också va terpai !
/ Therése